Jag åker taxi överallt nu mest pga hettan, till gymet, RestHouse m.m. Överallt rullar gamla Mercedes i riktigt dåliga, dåliga eller mindre dåliga skick :) Det finns hundratals och man stoppar bara en, frågar "service?" säger vart man ska och hoppar in. Med service menas att han kan plocka upp andra längs vägen som ska dit jag ska, att man delar taxi. Det blir mycket billigare då. Vart jag än åker i Tyr kostar det 1000 libanesiska, dvs 5 kr. Jag går till souken, marknaden och hoppar in en gul skraltig skitig Mercedes. Dammet yr upp längs vägen när han kör iväg, handlare ropar ut sina varor och det är människor och bilar överallt. Moskén ljuder i bakgrunden, det är dags för bön. Jag sitter i baksätet ihopträngd med 2 andra muslimska kvinnor och tänker mig bort. Sneglar i smyg på dem bakom mina solglasägon och undrar vart de ska...De är heltäckta och har sjal om huvudet som de flesta kvinnorna här. Är de nöjda med sina liv, undrar hur det ser ut där de bor? Det har kassar med grönsaker på golvet mellan benen och en av kvinnorna har köpt leksaker. Undrar hur de lever...vem ska leksakerna vara till, sina barn, nån väns barn eller till nån annan i familjen? Jag tänker plötsligt på unga glada Mirwat som alltid pratar med mig på gymet. Hur roligt och fascinerande hon tycker det är att jag är 35, ogift och barnlös. När jag frågade henne om hon har några barn, tittade hon på mig som om jag vore tokig. Klart jag har! Jag har 4 stycken. Men nu är det "khallas" - färdigt säger hon, tar sig om magen och skrattar. Mirwat är 25 år. När hon var 13 år gifte hon sig. Hennes man var 20 år gammal då. Hon skrattar så hon kiknar åt min chockade min. "This is Lebanon! I am happy now, I love my children." Jag tänker mycket på henne. Hennes liv skiljer sig inte mycket från andra här i söder men så ofantligt mycket från mitt. Samtidigt som en annan generation växer upp, studerar, väntar med att gifta sig och gör karriär. Men jag tror det sker mera i Beirut. Mina tankar vandrar. Jag märker att en av kvinnorna i taxin tittar mot mig och jag ler lite mot henne och hon ler tillbaka. Vilka vackra drag hon har! Jag pekar mot hennes kasse och frågar "rocca"? Jag ser ruccola-bladen. Hon nickar och visar mig vad hon mer handlat. Lite tomater, små gurkor, mynta...Hon pratar arabiska och taxichauffören översätter på knagglig engelska. Hon ska hem till sin svärmor och laga lite mat åt henne. Hon har varit sjuk. Ahaa säger jag och säger till chaffisen att han ska säga att hon är en väldigt snäll svärdotter. Hon ler brett och den andra kvinnan säger något till henne och så skrattar de. Det luktar mynta i bilen nu. Friskt och jag andas in doften. Så tänker jag: undrar vad de tänker om mig? Vart är hon på väg, vem är hon, hur lever hon sitt liv? Är hon lycklig utan sjal, har hon ett bättre liv än oss? Det finns en gemenskap kvinnor emellan här som inte finns hemma. Ibland smälter jag in och får ta en liten del av detta. Det är en värme av speciellt slag som sprider sig i min kropp då. En trygghet och en glädje. En skärva av något som jag inte har i mitt liv, det blänker till men sen är det borta. Jag antar att det är en urgemenskap, den vi kanske hade förr i världen? När gemenskap var en förutsättning för att överleva. Taxin kränger plötsligt till och jag känner varenda sten och gupp i vägen. Chauffören har en cigarett i handen utanför dörren och solens strålar hettar in på mina lår. Bredvid bilen går en man med sin fruktvagn, han ropar högt ut sina varor. En mamma med sitt barn i handen stannar för att släppa fram taxin och skyndar sig sedan över gatan. Jag tittar efter dem. Flickan har lockigt hår och ser ut som min lillasyster gjorde. Vad mycket ansiktet jag ser här som jag känner igen från hemma. Vad konstigt det är egentligen? Jag letar efter kännetecken och gör om dem till människor jag känner. Det finns nog en trygghet i det också. Det blir något välkänt för mig. Nu är jag framme vid mitt mål. Jag ger taxichaffören sin peng och kliver av, säger Yalla bye bye till kvinnorna. Kliver uppför trapporna till Halabi Café och sätter mig. Gerda har inte kommit än så jag sätter mig och tittar ut över huvudgatan där bilarna tutar och elsladdar hänger överallt. Funderar på det här med känslan av tillhörighet, trygghet. Jag har skapat mig en slags trygghet på min morgonrunda. Inte bara pga pepparsprayen jag har i handen utan mest pga alla människor som också känner igen mig. De hälsar, nickar och ropar. Jag är någon bland alla okända här. Det börjar med de 2 korta kvinnorna som alltid går tillsammans, "Bonjour madame" läser jag på deras läppar medan musiken pulserar i öronen och jag går raskt. Bonjour säger jag. Mannen som alltid sitter på bänken och blickar ut över havet, välklädd och nyrakad nickar mot mig och jag nickar tillbaks. Undrar om han väntar på nån tänker jag alltid. Längre fram möter jag hon den vithåriga som alltid skrynklar ihop ansiktet och kniper ihop ögonen när hon hälsar, det ser så kul ut. Nerför backen vid kyrkogårdarna kommer de gamla bröderna emot mig, den ena vinkar alltid, den andra nickar. Vid svängen till höger sitter han som äger snickeriet mittemot, han röker alltid en cigarett innan han börjar dagens arbete, han flyttar på sig när jag kommer. Goodmorning säger jag. När gatan tar slut svänger jag höger igen. Det är vid ruin-pelarna som är ett känt ett turistmål. Innanför bommarna går vakten och sopar och vinkar stort åt mig. Nu är jag framme där vi bodde innan. Han som äger Farex café på hörnet hälsar samtidigt som han bär ut stolar. Nedför en liten backe och längs havet igen. Några soldater står och bevakar, jag låtsas som att de inte finns där. Så tutar en bil högt, det är kollegor till Joa på väg till arbete. Vid bänkarna med ryggen mot havet sitter den vitskäggige med stort hår och dricker kaffe. Jag tror han är fiskare, han brukar vara i hamnen. Han nickar nedåt, en artig nästan osynlig nick och jag nickar nedåt jag med. Nu kommer de fnittriga glada tjejerna. Helt täckta med sjalar och den ena i burka men en där ögonen syns. Jag ler alltid stort åt dem och de besvarar glatt mitt leende. Undrar om de ska till kvinnomoskén och be? Jag tror de promenerar fram och tillbaks men jag ser dem aldrig på tillbakavägen. Ytterliggare några soldater. Unga killar i polisbil kör fram och tillbaka. De stirrar hela tiden på mig. Jag har svårt för det och får tvång som att plötsligt bara räcka ut tungan och rulla med ögonen eller ge dem fingret men jag behärskar mig. Jag är duktig på att se igenom folk speciellt efterhängsna macho-män, göra dem osynliga, ignorera dem. Med kvinnorna är det inte så. Jag lever upp då. En kolonn med minröjar-bilar kör förbi och teamledarna räcker ut handen och hälsar på mig. Nu är jag framme vid RestHouse där vakten utanför sitter och sover med huvudet hängande på bröstet. Det ser kul ut. Jag ökar på stegen och passerar armébilen med soldater i och utanför som alltid står på plats. Nu sträcker jag ut stegen och börjar försiktigt jogga. Tankarna vandrar i takt med skornas dunk i asfalten. "Hi Angela! So good to see you again!!" Gerda glada hälsning drar mig tillbaka till caféet och nuet. Vi kramas och jag låter tankarna vila till en annan dag...